Paul Riley och Coombe Farm Studios, stöttepelare nummer två

Engelsk och svensk akvarelltradition i nutid verkar skilja sig åt rätt mycket i sitt uttryck. Många svenska mycket skickliga akvarellister målar i jordfärger, mörkblått och Neutral Tint som är en lila-svart färg. Ofta väldigt vackert och sparsmakat. Naturligtvis överdriver jag nu, men har ni sett mycket akvareller på senare år så tror jag att ni förstår vad jag menar.

Paul Riley heter en engelsk konstnär som har många strängar på sin lyra, men som ändå är mest känd för sina akvareller. Han har skrivit flera böcker om att måla akvarell och håller regelbundet kurser i ämnet i sitt hem, Coombe Farm Studios, som ligger i en liten by på landet i det vackra Devon i sydvästra England. Han har också hållit några kurser på Gerlesborgsskolan här i Sverige och haft utställningar på Maria Ginzburgs Akvarellcenter i Stockholm ett par gånger. När jag upptäckte att han hade kurser anmälde jag mig till en och for iväg tillsammans med en god vän för några år sedan. Vi blev en liten grupp på bara 7 elever.Vi hade förfärligt trevligt och jag tyckte att jag lärde mig massor på en vecka. Paul talade också mycket om att verkligen SE på världen omkring oss. Han är väldigt generös med att lära ut sina egna metoder för måleri och skissande och demonstrerar och visar hela tiden hur han gör. Kursen jag gick på då hette Authumnal colours -Höstfärger. Alltså ungefär så långt ifrån dämpade jordfärger man kan komma. Han har en annan kurs som många tycker är en av hans bästa som heter "Being bold with colours - Att vara djärv med färg.". Den ska jag nog försöka gå någon gång...  Målningar av blommor, vilda och odlade, i stilleben i många vaser eller i naturen är väl det han kanske är mest känd för. Det är tavlor som sprakar av färg och liv. I maj 2010 hade jag förmånen att än en gång bege mig till Coombe Farm för en kurs i blomstermåleri. Och så har jag varit på en kurs i marint måleri på Gerlesborgsskolan som Paul Riley höll för snart två år sedan.
Om någon frågar honom vad som skiljer en amatör från en professionell konstnär säger han ungefär så här: En amatör tenderar att måla allting precis som det ser ut in i minsta detalj. En professionell konstnär stjäl, luras och ljuger för sin publik. Med det menar han, att visst kan vi måla av allt fint vi ser omkring oss, men om det står på fel ställe, eller är för litet eller för stort, så har vi naturligtvis frihet och kanske även skyldighet att ta bort det, flytta på det eller multiplicera det alltefter vårt eget behov. Och att lägga till helt nya element som inte finns i verkligheten, om det gör motivet bättre. Än en gång en fråga om att SE och göra en egen bedömning och tolkning.
Jag hoppas kunna få gå på fler kurser för Paul Riley, för jag känner att jag  fortfarande har så oerhört mycket att lära mig av honom.
Så dagens bild får bli en höstbild från River Dart i Tuckenhay som ligger några kilometer från Coombe Farm.
Jag målade den i tre varianter innan jag var hyfsat nöjd med resultatet. För varje variant gick jag upp i storlek så den här är stor, mer än 40 x 60 cm i målad yta. Med ramen är den 70 x 100cm. Den är lite blek här på bilden, höstfärgerna är mer framträdande i verkligheten. På tal om att lära sig ljuga för sin publik så ska jag kanske tillägga att hösten var sen det året. Höstfärgerna hade inte kommit ännu, det mesta var fortfarande grönt....

Målarresor och minnen

Som jag nämnt förut blev Marie Hektor i Västerås min  lärare i akvarell under lång tid. Vi gjorde tom inspirerande och roliga gruppresor tillsammans till Skottland och Korsika.  Många roliga minnen har jag från de resorna även om det inte blev så mycket målat som är värt att visa för någon. I andra lärares regi har jag också varit på målarkurser i Devon, England, i Provence och på Poros i Grekland. En härlig form av semester! Man studerar landskapet, husen, blommor och växter på ett helt annat sätt än på en vanlig resa.  Numera har jag alltid med mig målargrejor när jag gör andra semesterresor också och alltid blir det väl några skisser eller målningar. Om inte annat så blir det en massa foton med idéer till motiv för målningar att göra när jag kommer hem.
Kanske är detta det allra viktigaste som målandet lärt mig. Att SE med andra ögon, lägga märke till skuggornas färg och skiftningar i dagrar och ljus. Kunde jag sedan återge stämningarna i mina bilder också så vore det ännu bättre. Någon enstaka gång har det väl gått...

Dessa målningarna är väl kanske inte bästa exemplet på det, men de för i alla fall med sig en massa minnen för mig. Särskilt den på porten. Den heter Saracenporten och fanns/finns väl än förresten/ på det lilla torget vid vårt hotell i Seillans när jag var på målarkurs i Provence i oktober 2004. Målningen utgår från ett foto som jag tog. En ung pappa  stod och väntade med sitt lilla barn i kanten av det klara solljuset på andra sidan porten. En månad senare fick jag diagnosen bröstcancer. Och vid jul och i januari fick jag veta att jag skulle få två nya barnbarn till sommaren. Tanken på de kommande barnen gav mig mycket kraft under en synnerligen tuff vår och sommar. Porten och målningen blev för mig en symbol för det jobbiga jag skulle igenom för att få komma ut i solskenet igen och få möta de små barnen. Det blev två pojkar. Och nu har de redan blivit fem år och fått varsitt yngre syskon dessutom! Den porten kom jag i alla fall igenom!

Havet är alltid nära mig

Även om jag flyttat långt från havet, bär jag ständigt det med mig och har en stark längtan dit. Den fria havshorisonten har en speciell magi som inget annat landskap har. Att jag är född och uppvuxen vid Hallands kust har satt sina spår och jag säger ibland att jag tror att jag dör om jag inte får se horisonten åtminstone en gång om året. Bergslagen är vackert med sjöar och skogar, men det är ett mycket mer slutet landskap. Så dagens bild får bli en bild av kusten i Halland. Inte en specifik plats utan en målning som är gjord efter min känsla. Att måla vatten är alltid intressant och ofta svårt. Den här bilden tänker jag mig som en bild av havet i  september när det börjar blåsa härligt friska vindar och det går vita gäss på sjön. Blåst gör mig glad och lite uppspelt  om det inte är snålblåst förstås.

Julnatt med oväder i Skåne

En tanke till alla som varit tvungna att köra och åka i snöoväder under julen. Hoppas det blir bättre när alla ska hem igen. Lägger in en vintrig bild av en ovädersnatt förslagsvis på Österlen.

God Jul

En gnistrande snövit jul i hela landet blir det idag! En GOD Jul önskar jag alla som ser detta! Att fira med älskade släktingar, goda vänner, glada barn, god mat och skön värme i både hem och hjärta!

Jag hoppas bilden kan förmedla lite värme!
(Javisst är formerna åt pepparn, men det är en mycket gammal bild
och något har jag lärt mig sedan jag gjorde den..  ;-})

Julgranens dag

Idag ska granen in och kläs. Vi gör det aldrig tidigare än dagen före julafton ; jag vill att det ska kännas nytt och lite högtidligt  med granen på julaftons morgon. Jag brukar sitta i det mörka rummet med bara granen tänd och sakta låta julfriden falla över mig  just innan jag går och lägger mig den 23:e. Fortfarande är det jättekallt ute och det har blivit ännu mera rimfrost. Dagens bild blir ett gammalt julkort som jag gjorde för fem år sedan. Det var lite roligt att göra. Jag sprutade vatten på pappret och smorde in eggen på en vass rak kniv med blå färg och slog den i det blöta. Och då blev det en gran!

Kallt och snö men sol

Idag letade jag upp en bild som stämmer med vädret. Det var 25 minusgrader i morse och vi har en hel del snö. En svag sol lyser lågt på en ljusblå himmel. En dag att julstöka inomhus så mycket min förkylning låter mig orka.

Ett ljus som lyser i mörkret på årets kortaste dag

Mår lite ruggigt idag så jag nöjer mig med att lägga in en annan gammal bild som jag ofta använt som bild på kort. Ett ljus som lyser i mörkret kan väl passa nu när vintermörkret ligger som tätast och även månen var förmörkad idag på morgonen. Tyvärr gick det inte att se förmörkelsen här i Sala. Det var klart vid halvåttatiden och fullmånen lyste så starkt men en timme senare när det var dags för förmörkelsen så var det tjocka moln i vägen och ingenting syntes...

Hur det började

Ibland funderar jag över vad det var som gjorde att jag plötsligt började teckna och måla. Jag tror faktiskt att det var lite långa föredrag på konferenser som fick mig att använda anteckningsblocket till att rita av blommorna på podiet i stället för att anteckna. Och efter ett tag så tyckte jag själv att de blev ganska skapliga och började så smått rita lite annat också. Jag köpte mina första vattenfärger, en liten ask med tolv färger och en minimal pensel, som jag fortfarande gärna bär med mig i handväskan. Det var roligt att kunna måla ett eget gratulationskort vid behov. Och så en dag bjöd konstföreningen på jobbet in till en akvarellkurs och jag nappade på det erbjudandet. Marie Hektor blev vår lärare. En kvinna och konstnär med stor skicklighet i att lära ut akvarellteknik och en beundransvärd förmåga att hitta de positiva detaljerna i elevernas trevande målarförsök. "Men titta här, den här linjen har du fått till jättebra" kunde hon säga om en målning som i övrigt var rena katastrofen.

Två röda äpplen var min första målning, det minns jag väl. Jag fortsatte att måla för Marie på kvällarna i många år och hon har lärt mig mycket. Tack för det Marie!
Den här anden målade jag tidigt, troligen under det första året av den tiden.

Den känns som något av en bild av mig själv. Jag uppfattas av många som ganska lugn, men då har de inte upptäckt hur fötterna vevar på under ytan för att hålla mig flytande...

Stötesten på vägen

Största stötestenen på vägen - inte mot konsten men väl mot bloggandet - är att hitta bloggen. Jag trodde i min enfald att om den bara var skapad och man sökte på dess namn eller något man vet finns i innehållet, så skulle man hitta den. Nu har jag lärt mig att så inte är fallet. Tålamod är en dygd och ibland är min halländska envetenhet dess fiende.
Tydligen blir det lättare att komma in på sökmotorerna ju mer man skriver och ju fler som trots allt hittar hit. Så nu hänger en del på er mina kära eventuella läsare!
Scenografi är ju en konstart i sig och gårdagens aktivitet på konstfronten var Nötknäpparen  - Petter och Lottas jul på Operan i Stockholm. Jag fick ett besök på den som för tidig födelsedagspresent av en dotter med familj. Vi som for till Stockholm var Linnea, hennes mamma, hennes farmor (som också fått besöket i födelsedagsgåva) och så hennes mormor, dvs jag. Vi hade en härlig dag tillsammans. Linnea som snart blir fem år, tyckte mycket om baletten. Bara på slutet blev det lite långt - två hela timmar plus genomgång för barn i tre kvart innan. Snöflingorna var bäst, tyckte hon, för de hade så fina dräkter (kort stel tutu). Det var också en dramatisk scenbild med virvlande snö som kom in genom fönstret och med snörök över golvet. Även vi vuxna var förtjusta över baletten, det var duktiga dansare, fantasifulla dräkter och scenografi i många lager.Och så härlig musik förstås.

Så dagens bild får blir ett porträtt av min dotterdotter Linnea, målat för ungefär ett år sedan. En underbar tjej precis som alla våra andra barnbarn. Konstigt eller hur, att just vi fått världens härligaste barnbarn!

google-site-verification: google2a9a2a2083afcbb9.html

Konstblogg - en väg till kontakt

Att starta en blogg känns stort och lite kusligt. Jag hoppas att det ska leda till många kontakter med er som har samma intresse som jag av att måla och teckna eller titta på konst av olika slag.
Jag kommer att lägga in en hel del bilder här som jag hoppas få respons och konstruktiv kritik på. Fyra ögon ser mer än två och det finns alltid saker som kan förbättras.

Den första bilden borde väl varit en vinterbild, men jag har ingen färdig att visa. Så det fick bli en höstbild istället.En akvarell, målad enbart i tekniken lager på lager och i bara tre färger. Jag har alltså inte blandat några färger på paletten utan byggt upp färgerna på pappret. Målningen är en uppgift vi hade i Malmfältens konstskola i höst, liksom kolteckningen av mig själv, som jag lagt upp som avatar./LEJ

Att måla blir det inte mycket tid för nu

Julförberedelserna är i full gång. Alla julklappar är inköpta, igår gjorde jag korv och köttbullar av 4,5 kilo kött. Så praktiskt att ha att ta fram när familjen samlas i helgdagarna som kommer.
Men målandet ligger tyvärr nere just nu, idag blir det grönkålkok istället. Man är väl hallänning och då krävs det sånt till skinkan.
Jag hittade en bok som varit min fars, när jag röjde lite i vårt biblioteksrum häromdagen. Stellan Mörners dagbok från 1960-talet. Oerhört roande läsning. Den är skriven för privat bruk, det märks så tydligt, och sedan har han publicerat den utan att redigera alls, tror jag. Ganska franka omdömen om t.ex. X-et och andra målarkollegor.
Om sina vänner i Halmstadgruppen verkar han dock bara ha gott att säga, de var nog inte bara kollegor utan riktigt goda vänner också.
Men det jag fäst mig vid är att han, som ändå rönte sådan framgång med sitt måleri och sitt arbete med scenuppsättningar, ständigt tvivlade på sin egen förmåga. Ibland står det : "målade ett par akvareller" men ännu oftare " målade dåligt idag". Den här otillfredsställelsen inför vad man själv åstadkommer är tydligen inte något som bara amatörer dras med. Och jag som hoppades att det skulle bli bättre med tiden....
Boken heter "Det varma kvällsljuset"

Med anknytning till den titeln lägger jag in en bild som jag målade nyligen. Den kom till en dag när solens sista strålar sken in så varmt på ett stilleben som jag höll på med för skolan.