Vatten kan vara så mycket. Men havet är ändå alltid bäst!

En uppgift på Svefi nu : Gör en målning av VATTEN. Vilket vatten som helst, stort eller litet, lugnt eller i uppror. Kanske storm i ett vattenglas.
Eftersom jag är uppvuxen på västkusten i Halmstad bär jag alltid havet inom mig. Det är mitt eget inre landskap där jag känner mig hemma, trygg och fri.
En strand som fastnat speciellt i mitt minne blev mitt val för denna målning. Jag har tidigare gjort en målning som liknar denna-  fast då i akvarell och med lite annat motiv. Nu var det akryl som var utmaningen.Jag tycker fortfarande att just vatten är lite knepigt att måla i akryl, det passar på något sätt bättre att måla i en transparent teknik som akvarell.
 Stranden ligger på Nya Zeeland. Närmare bestämt några mil söder om Kaikoura som ligger på Sydöns östra kust. Det är en klippig och ganska otillgänglig kust, med höga berg inåt land och stora landsvägen som ringlar som en orm längs vikarna. I en liten gräsremsa mellan landsvägen och havet hittade vi en primitiv nästan öde campingplats ( ett par tre ekipage) och där stannade vi i en knapp vecka med vår lilla husbil för fem år sedan. En stor sälhanne vaktade campingen och han hade hundratals kompisar på klipporna i närheten. På stranden mellan stenarna kunde man plocka handstora pauasnäckor som skimrade i alla regnbågens färger på insidan. Och det bästa av allt - ute i vattnet bara 2-300 meter från land kom varje  morgon en flock på ca 800 Huskydelfiner och visade upp sina konster för oss. De kallas för havets akrobater och gör då sannerligen skäl för namnet. De är väldigt lekfulla och gillar att hoppa och klatscha med stjärten så det stänker ordentligt. Vi var ute och tittade på dem från en båt också en dag, så att vi fick se dem på riktigt nära håll. En annan dag tog vi en båttur ut och tittade på valar. Helt majestätiska varelser! Vattnen utanför kusten där är väldigt fiskrika, man kan ju bara tänka sig hur mycket fisk 800 delfiner och några hundra sälar sätter i sig om dagen!

Den svarta fröställningen på målningen är flax. En växt som mauorierna använt som spånadsväxt och än i dag flätar väskor och hattar av till turisterna... Den växer överallt i NZ , man ser den på stränder och längs vägar och lite varstans. Målningen är gjord på 330 g akvarellpapper, men i akryl och har måtten 60 x 45 cm.

Skönt att plocka fram lite sommarminnen i novembermörkret.
Lisbeth

Snart Fars dag

En uppgift vi ska göra för min målarkurs är ett porträtt i akryl. Eftersom Fars dag kommer nästa helg, passar det ju bra att jag råkade välja att göra ett porträtt av mina döttrars far.... Jag ville experimentera med lite motljus i hans ljusa hår och skägg och en aning gult i det vita. Ansiktet i ganska varma färger med lila skuggor och stora kontraster mellan ljus och skugga. Så här blev det.
Jag tycker själv att jag fått till likheten riktigt bra. Även Åke är nöjd, det enda jag fick ändra på för att få godkänt är att han tyckte att jag gjort skägget för spetsigt först. Och det hade han rätt i, så det är ändrat.

Inne på Facebook håller jag på att lägga upp en ny sida som heter Lisbeths ateljé. Där ska man mer samlat kunna titta på mina bilder. Kika gärna in om några veckor när jag hunnit få dit lite mer...

Provokation

Den här veckan har vi som uppgift att göra en målning på temat "Provokation". Här kommer min variant av detta. Det kanske verkar vara en mild variant, men ack så tröttande när man är mitt uppe i det dagligen och stundligen med en tvååring.. Vilket ju är väldigt länge sedan jag var, men minnena lever.....Och det är ju så med barn att de måste gå över gränsen för det tillåtna, annars vet de inte var gränsen går.

"Jag ska bada med skorna på! Och du kan inte nå mig..."  heter den.

Fullt så här lysande blå är den inte. Men det gick inte att dämpa i datorn utan att det drog antingen åt det gröna hållet eller åt det röda. Och skuggan över vattnet i nedre högra hörnet kom till i kameran. Format 40x50 cm målat i akryl på bomullsväv. Jag hade en gammal målning som jag målade över. Alltså tjockt med färg och inga tunna laseringar.

Hälsningar
Lisbeth

Zappazoa med ändringar

Det är härligt med kompisar som säger vad de tycker om ens alster. Hanna bidrog med synpunkter på min målning från Zappazoa och jag har också fått synpunkter från eleverna på Svefi som jag  begrundat och tagit till mig. Så nu har jag målat om den lite. Fantastiskt att kunna göra det förresten, det är en akvarellmålare inte bortskämd med precis!
Så här får ni alla se den omgjorda varianten. Jag har ändrat på pojkens hand, pappans tår, hans vad har blivit tjockare  och färgen på hans knä mörkare. Jag har också gjort pappans hand på åran bredare och fixat till hans underarm. Kom gärna med synpunkter på om ni tycker att det blev någon förbättring!

Ha det gott och kom ihåg:
Oron befriar aldrig morgondagen från sorg,
den suger bara musten ur nuet.
Lisbeth

Gnuer i solnedgång

Idag ska ni få se en bild som jag inte alls är stolt över. Men jag har ju sagt att jag ska visa även stötestenarna på konstens knaggliga väg, så här är den. Gnun skapade Gud av delar som blev över från andra djur, hävdade vår ranger när vi var på safari i Sydafrika. Och nog ser de märkliga ut.

Bilden är en uppgift i färglära på min kurs på Svefi. Vi fick bara använda en enda färgton och så kombinera och blanda den med svart och vitt. Eftersom jag helt automatiskt tycks måla allt i orange just nu så valde jag förstås cadmiumorange. Och mer orange än det finns inte! Men blandat med svart och vitt i lagom proportioner går det att få fram väldigt bra bruna färger, både varmt bruna och gråbruna. Himlen fick förstås bli en solnedgångshimmel, men ingen synlig sol eftersom jag inte ville ha gnuerna bara som svarta silhuetter.

Nu är jag sugen på att måla fler djur i akvarell, men vi får väl snart nästa uppgift som jag måste göra i akryl för kursen. Och det blir nog en del barnbarnspassning den närmaste tiden och då är det svårt att måla.

Ha det gott alla som tittar in här, och tack för att ni gör det!
Lisbeth

Äntligen en katt! Får jag lov att presentera Macavity.

Vi är några stycken målande fd elever på Malmfälten som har en egen grupp på facebook där vi visar varandra vad vi målar och utbyter synpunkter i största allmänhet. I somras försökte vi ha olika teman som vi skulle måla och sedan diskutera. Speglingar var ett tema och katter eller andra djur ett annat. Då blev det aldrig av att jag gjorde någon katt, men igår kväll kändes det som om det äntligen var dags. Jag var på målarkväll på Sala konstförening och numera tar jag hellre med akvarellfärger än olje-elller akrylfärger, för det är så mycket smidigare. Särskilt sedan jag köpte min fantastiska John Pike akvarellpalett/låda (smygreklam) som är så enormt praktisk! Och så hade jag inte lust att måla landskap efter foton utan hade tagit med mig  bland annat en bild på en katt, Macavity. Han levde ett härligt kattliv i en liten by i södra England, en mycket stor och värdig gammal kattherre som var väldigt snäll och kelig. Han kunde också vara fenomenalt sur, vilket både hans matte och jag hade hjärtligt roligt åt. Tyvärr dog han för ungefär 1½ år sedan. Men så här såg han ut när han inte var på sitt allra soligaste humör...

Alltså en akvarell för en gångs skull, 24x33 cm.
Idag skiner solen - le mot den!
Lisbeth

Minnen från Zappazoa, Peru

Nu har jag precis sänt iväg veckans målning till Svefi. Så då kan jag ju lägga in den här också för dem som vill se den.
Vi skulle göra en målning på temat Kommunikation. Jag funderade länge på vad jag skulle välja, ämnet är ju mer än brett! Kommunikationsmedel, samtal eller annat sätt att meddela sig mellan människor. "Samtal" mellan djur - jag var inne på giraffer ett bra tag och skissade på en giraffmamma och hennes unge. Men så tittade jag på gamla foton och fastnade för den här bilden och målade utifrån den. För åtta år sedan var jag  i Peru. En av mina döttrar gick på en skola som reste ut i världen i smågrupper och gjorde dokumentärfilm. De gjorde bland annat en liten kortfilm om en shipibopojkes liv i amazonasdelen av Peru. Jag fick följa med till byn när hon och hennes kompis tog de sista scenerna. Vi åkte sju timmar med båt på Ucayalifloden ( som tillsammans med andra floder så småningom blir Amazonfloden) rätt ut i väglöst land och kom till den lilla indianbyn Zappazoa. Eftersom det var regntid var hela djungeln översvämmad, så på slutet körde båten rakt in i skogen och fram till "huset" vi skulle bo i. Som liksom alla shipibohus står på pålar, förståeligt nog. Shipibohus har inga väggar och vårt lilla uthus hade bara väggar i ett av hörnen. Gissa om det fanns mycket mygg......
Nåväl, målningen var det... En morgon fick jag följa med pojken och hans pappa på en tur på floden i en urholkad trädstam. En helt sagolik morgon, det var vindstilla och ändå inga mygg på floden, rosa delfiner kom förbi, vita hägrar stod överallt i kanterna och vattenhyacinterna blommade vackert. Pappan talade en del spanska, pojken bara shipibo, så han och jag kunde ju inte alls prata med varandra. Men vi hade väldigt trevligt ändå. Plötsligt killade det våldsamt i min nacke och jag vände mig om och tog ett kort. Jag förstod ju att det var pojken som skojade med mig. Han hade tagit ett gräs- eller snarare vass-strå som kommunikationsmedel. Vi skrattade och sedan paddlade vi och plockade skogsgodis. En sorts stora fröskidor som hade ett vitt ludd på insidan som smakade precis som sockerdricka.

Det blev lite svårt med färgåtergivningen av målningen. Den är inte så grå på pojkens ben och arm som det ser ut här. Men jag kunde inte ändra på det utan att andra färger blev förvrängda istället. Och så är målningen överlag lite varmare i färgtonen.

Lev väl och njut av det som är gott i ditt liv!
Lisbeth