Minnen från Zappazoa, Peru

Nu har jag precis sänt iväg veckans målning till Svefi. Så då kan jag ju lägga in den här också för dem som vill se den.
Vi skulle göra en målning på temat Kommunikation. Jag funderade länge på vad jag skulle välja, ämnet är ju mer än brett! Kommunikationsmedel, samtal eller annat sätt att meddela sig mellan människor. "Samtal" mellan djur - jag var inne på giraffer ett bra tag och skissade på en giraffmamma och hennes unge. Men så tittade jag på gamla foton och fastnade för den här bilden och målade utifrån den. För åtta år sedan var jag  i Peru. En av mina döttrar gick på en skola som reste ut i världen i smågrupper och gjorde dokumentärfilm. De gjorde bland annat en liten kortfilm om en shipibopojkes liv i amazonasdelen av Peru. Jag fick följa med till byn när hon och hennes kompis tog de sista scenerna. Vi åkte sju timmar med båt på Ucayalifloden ( som tillsammans med andra floder så småningom blir Amazonfloden) rätt ut i väglöst land och kom till den lilla indianbyn Zappazoa. Eftersom det var regntid var hela djungeln översvämmad, så på slutet körde båten rakt in i skogen och fram till "huset" vi skulle bo i. Som liksom alla shipibohus står på pålar, förståeligt nog. Shipibohus har inga väggar och vårt lilla uthus hade bara väggar i ett av hörnen. Gissa om det fanns mycket mygg......
Nåväl, målningen var det... En morgon fick jag följa med pojken och hans pappa på en tur på floden i en urholkad trädstam. En helt sagolik morgon, det var vindstilla och ändå inga mygg på floden, rosa delfiner kom förbi, vita hägrar stod överallt i kanterna och vattenhyacinterna blommade vackert. Pappan talade en del spanska, pojken bara shipibo, så han och jag kunde ju inte alls prata med varandra. Men vi hade väldigt trevligt ändå. Plötsligt killade det våldsamt i min nacke och jag vände mig om och tog ett kort. Jag förstod ju att det var pojken som skojade med mig. Han hade tagit ett gräs- eller snarare vass-strå som kommunikationsmedel. Vi skrattade och sedan paddlade vi och plockade skogsgodis. En sorts stora fröskidor som hade ett vitt ludd på insidan som smakade precis som sockerdricka.

Det blev lite svårt med färgåtergivningen av målningen. Den är inte så grå på pojkens ben och arm som det ser ut här. Men jag kunde inte ändra på det utan att andra färger blev förvrängda istället. Och så är målningen överlag lite varmare i färgtonen.

Lev väl och njut av det som är gott i ditt liv!
Lisbeth